En minnesbaserad avbildning.

Att ta sig någonstans, till exempel till soprummet, är att veta var det ligger. Kunskapen översätts till riktningar och ungefärliga antal steg. Besökaren är ”i” strukturen och minnet skapar mentala modeller av densamma.

Det är fascinerande att se huset fritt lyft från marken och grannhusen och frilägga den form som aldrig är i dagsljus. Tiden och storleken avlägsnar konstnären från det synliga motivet.

Människan lever i symbios med olika modeller, kartor och beskrivningar av “verkligheten”. De behövs såväl för navigering till soprummet eller för överblick av historiska förlopp. All produktion görs utifrån ett i stunden rådande perspektiv. Sanningshalten står där relativ.